Köpa ännu en gitarr?

Jag har lagt otroliga mängder tid på att leta efter den perfekta gitarren. Och jag har lagt lika otroliga mängder pengar på att köpa gitarrer som är antingen helt fel, nästan rätt och helt rätt. Jag vågar nästan inte räkna efter hur många pluringar jag bränt. Det är en sak om jag lägger deg på att köpa den gitarr jag verkligen vill ha men det känns i märgen när jag tänker på de gånger jag köpt en gura utan att egentligen vilja ha just den men inte ha råd med ”the real deal” och köper en billigare variant. Det slår aldrig fel! Som min spelkompis Gunte säger: ”Buy quality – cry once.”

Och det finns få saker som är jobbigare än att bränna pengar på en gitarr som man hatar direkt när man kommit hem från butiken. Det är aldrig samma sak att testa i butiken som hemma, och hemma är det ju för sent. Önskar jag kunde släppa loss som Phil X gör i sina tester:

Som tur har jag numera råd att köpa de gitarrer jag vill ha. Jag behöver inte kompromissa och köpa en gitarr som är Nästan Rätt. Jag försöker att inte gå helt bananer och ha alltför många. Jag är nöjd med mitt stall nu – En Gibson Trini Lopez från 1965 för mer klassisk rock n roll. En 90-tals Fender Jazzmaster från Japan som jag satt humbuckers på för avant garde och noise. En helt ny ESP Horizon för shred och så klart en Fender Stratocaster, från 1972 för allt annat.

Jag har lovat mig själv att inte skaffa fler, men det vet jag sen tidigare att jag inte kommer att hålla. Plötsligt står den bara där och jag måste ha den. Och jag ångrar mig aldrig – så länge jag köper precis det jag vill ha.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *