Den anpassningsbares överlevnad

Den eviga frågan: Ska jag anpassa sig till omgivningen eller inte? Är det jag eller resten av världen som bestämmer hur jag ska se ut om dagarna?
Tycker du att jag ska behöva byta stil bara för att passa in?
Ska jag ta bort mina piercings i näsan och ögonbrynen för att kunna få ett vettigt jobb? Ska jag alltid ha långärmat på mig för att mina tatueringar inte ska synas?

Ibland verkar det så.

Idag känns det som att vi lever i 60-talet eller tidigare där bara sjömän och kåkfarare hade tatueringar. Jag fick inte jobbet jag ville ha. Jag passade inte in helt enkelt. Jag var mer än kvalificerad för arbetsuppgifterna, men HR-killen som intervjuade mig blev nervös av mitt utseende och vågade inte tro på sina kollegors vidsynthet. Va fan!

Om man bestämmer att de anställda ska ut på ett visst sätt och precis likadant så måste det ju bero på att man tror att alla människor som är ens kunder är exakt likadana, och bara vill träffa andra människor som ser ut precis som dem? Så otroligt kortsiktigt och fegt.

Vad hände med mångfalden? Jag röstar för att vi ska acceptera och till och med tycka om varandras olikheter.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *