Den anpassningsbares överlevnad

Den eviga frågan: Ska jag anpassa sig till omgivningen eller inte? Är det jag eller resten av världen som bestämmer hur jag ska se ut om dagarna?
Tycker du att jag ska behöva byta stil bara för att passa in?
Ska jag ta bort mina piercings i näsan och ögonbrynen för att kunna få ett vettigt jobb? Ska jag alltid ha långärmat på mig för att mina tatueringar inte ska synas?

Ibland verkar det så.

Idag känns det som att vi lever i 60-talet eller tidigare där bara sjömän och kåkfarare hade tatueringar. Jag fick inte jobbet jag ville ha. Jag passade inte in helt enkelt. Jag var mer än kvalificerad för arbetsuppgifterna, men HR-killen som intervjuade mig blev nervös av mitt utseende och vågade inte tro på sina kollegors vidsynthet. Va fan!

Om man bestämmer att de anställda ska ut på ett visst sätt och precis likadant så måste det ju bero på att man tror att alla människor som är ens kunder är exakt likadana, och bara vill träffa andra människor som ser ut precis som dem? Så otroligt kortsiktigt och fegt.

Vad hände med mångfalden? Jag röstar för att vi ska acceptera och till och med tycka om varandras olikheter.

Hur hittar man ny musik nuförtiden?

När jag växte upp hade musik ett större värde än den har idag. Nu känns mycket av den helt utvattnad på grund av alltför många skivsläpp, alltför många sätt att få tag på musiken gratis och utan ansträngning. Inget som är värt att ha, kommer enkelt, som Dr Kelso i Scrubs säger.

Jag laddade hem hela Neil Youngs skivkatalog för ett par år sen. Jag tänkte att jag borde lyssna in mig på en av rockhistoriens största. Men när jag väl fått hem allt så blev det aldrig av att jag lyssnade. Tiden gick och jag såg dem varje dag i mitt musikbibliotek på datorn och jag tröttnade på dem, trots att jag aldrig lyssnade på dem. Och jag tror att det hänger ihop med att jag inte gjort någon investering för att få tag på dem. Jag hade inte investerat några pengar, ingen tid och ingen energi för att få tag på alla de har skivorna. Jag har fortfarande inte lyssnat på dem.

Och hur får hittar man ny musik när MTV med Headbangers Ball eller 120 minutes inte finns längre? Kanske är det bara jag som blivit gammal…

Ibland tänker jag att jag måste öppna mig för nya digitala sätt att hitta musik. Jag googlade runt och hittade denna musikblogg – kanske är det såhär jag ska göra? Hitta personer på nätet som har bra musiksmak och vars tips jag kan ta till mig och tro på. Jag hoppas det kan funka – för glädjen i att hitta ett nytt band är så himla stor!

Köpa ännu en gitarr?

Jag har lagt otroliga mängder tid på att leta efter den perfekta gitarren. Och jag har lagt lika otroliga mängder pengar på att köpa gitarrer som är antingen helt fel, nästan rätt och helt rätt. Jag vågar nästan inte räkna efter hur många pluringar jag bränt. Det är en sak om jag lägger deg på att köpa den gitarr jag verkligen vill ha men det känns i märgen när jag tänker på de gånger jag köpt en gura utan att egentligen vilja ha just den men inte ha råd med ”the real deal” och köper en billigare variant. Det slår aldrig fel! Som min spelkompis Gunte säger: ”Buy quality – cry once.”

Och det finns få saker som är jobbigare än att bränna pengar på en gitarr som man hatar direkt när man kommit hem från butiken. Det är aldrig samma sak att testa i butiken som hemma, och hemma är det ju för sent. Önskar jag kunde släppa loss som Phil X gör i sina tester:

Som tur har jag numera råd att köpa de gitarrer jag vill ha. Jag behöver inte kompromissa och köpa en gitarr som är Nästan Rätt. Jag försöker att inte gå helt bananer och ha alltför många. Jag är nöjd med mitt stall nu – En Gibson Trini Lopez från 1965 för mer klassisk rock n roll. En 90-tals Fender Jazzmaster från Japan som jag satt humbuckers på för avant garde och noise. En helt ny ESP Horizon för shred och så klart en Fender Stratocaster, från 1972 för allt annat.

Jag har lovat mig själv att inte skaffa fler, men det vet jag sen tidigare att jag inte kommer att hålla. Plötsligt står den bara där och jag måste ha den. Och jag ångrar mig aldrig – så länge jag köper precis det jag vill ha.

Fullständigt besatta

Nog för att Iron Maiden troligen format mig och mitt liv sen jag hörde dem första gången i Olas rum i Lund. Men på sistone har jag blivit jämförd med Bröderna Hårdrock.

Tvillingbröderna Erik och Per Gustafsson som är helt nippriga över Iron Maiden. De ser varenda konsert, deras rum är tapetserade med affischer och de klär sig alltid i maidentröjor. Inget ont om dem, det är trevliga grabbar och vi har träffats backstage på ett antal festivaler där jag jobbat. De spelar i balck metal-bandet Nifelheim och gör musik som är riktigt bra – alldeles lagom ond. Senast jag träffade på dem var på Metallsvenskan i Örebro 2014 och innan dess måste det ha varit på Sweden Rock 2011. Nog för att vi alla tre älskar Iron Maiden – men jag kan inte riktigt se likheten mellan mig och dem.

Jag har sett dokumentären som SVT gjorde för många herrans år sen, som var bra och rolig, lite som en Plötsligt i Vinslöv med hårdrockare istället för minigolfsfantaster och konsthallsinnehavare. Jag har tyvärr också sett Ulf Malmros film Mammas pojkar som bygger på tvillingbrödernas liv och leverne. Den skulle från början ha hetast just Bröderna Hårdrock men bröderna protesterade mot hans val av namn så han bytte till Mammas pojkar. Jag antar att det var tänkt som en kärleksfull hyllning till bröderna och deras besatthet av hårdrocken. Men icke! Den blev ett rejält magplask och känns mer som buskisen man visar på Vallarna i Falkenberg – inte min kopp getblod direkt.

Enter the Gates!

Hell and o! Du har kommit till en blogg som handlar mest om metal och hårdrock och hardcore och all annan musik som är bra. Jag kan inte lova att det bara blir musiksnack, men kanske är det ok det med om det råkar bli lite annat också.

Jag har varit hårdrockare ända sen jag hörde Run to the Hills med Iron Maiden första gången. Klassisk metal, eller hur! Den rullande basgången som Steve Harris pumpar ut går inte att värja sig mot. Varken då eller nu. Efter det hade varken Herreys gyllene skor eller Pernilla Wahlgrens Piccadilly Cirkus en chans i min stereo.

metallica

Det var min kompis Ola som spelade den för mig, när vi hälsade på dem i Lund. Musiken var så annorlunda än allt jag hört förut. Fick man göra såhär? Fick man verkligen ta i sådär mycket? Ja det fick man! Och det var precis det man skulle!

Det tog inte många år innan jag själv började spela. Och jag valde så klart elgitarr. I början lät det ju inget vidare men samma kompis Ola tipsade om att köpa en distpedal för då hördes det inte så mycket när man spelade fel. På den vägen är det!